Suomen Geopoliittinen Seura osallistuu Kansallismuseon ystävien organisoimalle Tukholman matkalle 27. syyskuuta. Siihen liittyen on yhdistyksemme jäsen Per-Erik Lönnfors antanut julkaistavaksi muistelmiensa osuuden, joka käsittelee toimia diplomaattitehtävissä Tukholmassa sekä persoonallisia havaintoja Suomen ja Ruotsin politiikasta ja poliitikoista 1960-luvun lopulla.

Ote Per-Erik Lönnforsin kirjasta, Mitt livs reportage (Söderströms, 2017)

Kekkonen, Koivisto, Karjalainen

Mitt första år som diplomat och kulturattaché var 1968, ett av dessa år som har gått till historien tack vare sin allmänna turbulens. Studenterna revolterade i Paris, Sovjetunionen ockuperade Tjeckoslovakien och studenterna i Helsingfors ockuperade Gamla studenthuset, Mauno Koivisto blev statsminister, Nordek-förhandlingarna påbörjades och Urho Kekkonen valdes för tredje gången till president. Före det hade UKK klart deklarerat att detta var sista gången han ställde sig till förfogande.

Av allt detta kom jag vid Finlands ambassad i Stockolm som åskådare bara i kontakt med Nordek-processen. Först i efterhand har jag förstått att det viktigaste som skedde i Finland inte alls syntes på ytan. Det var statsminister Mauno Koivistos och utrikesminister Ahti Karjalainens kamp om presidentposten efter Urho Kekkonen.

Vad som utspelades var ett klassiskt tronföljardrama. En diktator bör aldrig på förhand annonsera sin avgång. Det enda argumentet mot en upplyst envåldshärskare är att det inte finns någon ordnad succession – ingen kan garantera att efterföljaren är lika välsinnad. Helt följdriktigt leder abdikationen till en maktkamp som tvingar härskaren att sitta kvar, eftersom pretendenterna avslöjar att ingen av dem är tronen värdig.

Så gick det till också när Kekkonen skulle efterträdas 1974.

Före och under min tid som Industriförbundets informationschef hade jag i Veckans affärer rapporterat om Finlands ekonomiska utveckling. Mitt avsked som korrespondent i november 1967 var ett personporträtt av Mauno Koivisto, som “från det okända … har trätt fram som en av de främsta offentliga figurerna i Finland”. Koivisto var då 43 år gammal och hade just lagt beslag på chefsposten i Finlands Bank från den 1 januari 1968.

Hans företrädare Klaus Waris – den bästa centralbankschef Finland har haft – var bara 55 år gammal men kände ett tryck på att ge upp sin plats. Socialdemokraterna stod på höjden av sin makt. Man vet inte varifrån trycket kom, och det förtigs i Koivistos memoarer. Enligt dem gav han sitt samtycke till att kandidera för posten, bara för att upptäcka att saken inte var klar, eftersom också Ahti Karjalainen hade anmält sitt intresse. Presidenten, som utnämner centralbankschefen, valde Koivisto, säkert efter politiskt övervägande.

Mitt personporträtt, som bland annat avslöjade att Koivisto fått högsta betyg i sin studentuppsats med ämnet “Allmänhetens spalt i tidningarna”, avslutades så här:

“Han påminner inte så litet om president Kennedy, med sin rufsiga lugg, sin obändiga energi, sitt förakt för formaliteter, sin slagfärdighet, sin kalla realism. Han tippas redan som socialdemokraternas presidentkandidat 1974.”

Som en annan kandidat nämnde jag Klaus Waris, men inte utrikesminister Ahti Karjalainen, som just hade utnämnt mig till min post på ambassaden. Det var ett misstag både som politisk bedömning och från opportunistisk synpunkt, men det skulle visa sig vara profetiskt. Visserligen fanns det förväntningar på Waris från höger, men det är troligt att han själv nöjde sig med posten som kansler för Kauppakorkeakoulu.

För säkerhets skull ringde jag till Koivisto och frågade om jag fick nämna om hans presidentkandatur. Han gav sitt samtycke, enligt vad jag tyckte inte alls motvilligt.

I själva verket hade han haft stora planer redan år 1950, och var inte den politiska novis som han utgavs för att vara.

Den framstående historikern Juhani Paasivirta hade i början av femtiotalet i Åbo samlat omkring sig en klick som lade upp ritningar för Finlands politiska framtid efter Paasikivi. Till gruppen hörde bland andra den blivande fackbossen i det med FFC konkurrerande LO Jaakko Rantanen, nationalekonomen och senare direktören i Finlands Bank Timo Helelä. debattören Kunto Lehto och som representant för kulturen filmmannen Aito Mäkinen. Mauno Koivisto var predestinerad att bli statsminister. Urho Kekkonens frammarsch stäckte dock de utopistiska planerna.

Mot slutet av sextiotalet hade Koivistos dramatiska båge med hjälp av socialdemokraternas brakseger i riksdagsvalet börjat peka brant uppåt medan Karjalainens kurva hade börjat plana ut. Visserligen behöll han sin post som utrikesminister, men när Koivisto i mars 1968 med Kekkonens goda minne utnämndes till statsminister efter en seg dragkamp inom SDP började Karjalainen se sin position som UKK:s  tronföljare hotad.

En av åtgärderna för att öka Karjalainens popularitet var att vid Utrikesministeriets pressavdelning anställa en pressekreterare som fick specialuppdraget att förbättra utrikesministerns relationer med medierna. Det var min gamle kumpan och kollega Jaakko Bergqvist – en gång kallad till telefonen med orden “there is a call for Mr. Breakfast”. Han var väl tack vare sina tidigare uppdrag i Viikko-Sanomat, Sanomakoncernen och Kauppalehti känd av alla journalister och informatörer.

Det är starkt ifrågasatt huruvida detta hjälpte Karjalainen.

Motsättningen mellan Koivisto och Karjalainen förbättrades inte av att de nordiska statsministrarna hade beslutat att utvidga det ekonomiska samarbetet och skapa en nordisk tullunion. Statminister Koivisto engagerade sig starkt i sin egenskap av nordist och ekonomisk expert. Han hade en entusisastisk meningsfrände i sin socialdemokratiska statsministerkollega Olof Palme.

Palme hade blivit utsedd till Tage Erlanders efterföljare vid en magnifik tillställning i Stockhoms konserthus, i en avspänd anda av humor och eufori, helt utan den allvarliga pompa som hörde till republiken Finlands samhälleliga högtider. En lämplig ironisk prägel fick den av Birgit Cullbergs balett “Gröna bordet”, en parodi på diplomati som gav en utmärkt introduktion till mitt nya yrke.

Olof Palme var liksom Mauno Koivisto mycket informell i sitt umgänge med journalister.

När jag hade ordnat en träff med Koivisto för Veckans affärers reporter Nils B. Treving berättade denne att finansministern hade gett sin intervju samtidigt som han putsade sina skor inför nästa möte. Till Palme kunde jag gå fram och säga “hej” och presentera mig utan den sedvanliga finska inledningsfrasen “herr statsminister”. Mycket riktigt duade han mig genast under vår korta pratstund.

Inom diplomatin är frestelsen för kändisnarcissism stort och det mänskliga minnet skört.

Jag har ofta berättat

att det största ögonblicket i mitt liv

var, när jag på ett nordiskt möte

i Stockholm, 1968,

stod och pissade

mellan Koivisto och Erlander.

Döm om min förvåning,

när jag tio år senare, på torget i Ekenäs,

av kollegan Ralph Friberg,

fick höra att hans livs största ögonblick

var när han, vid ett nordiskt möte,

i Oslo år 1972 urinerade

mellan Erlander och Koivisto.

För utrikesminister Karjalainen framstod Koivistos profil i Nordekfrågan som alltför hög. Dessutom kunde han som utrikesminister tycka att statsministern gjorde intrång på hans revir. President Kekkonens svala intresse för Nordek gav en fingervisning om att Koivisto var på väg ut på svag is, vilket också skulle besanna sig, och Karjalainen såg ingen anledning att varna honom.

Ambassadens uppgift i samband med Nordek var enbart att bespisa förhandlarna som titt och tätt dök upp i Stockholm. Tullunionen detaljer var för detaljerat byråkratiska för Ralph Enckells storpolitiska tänkande, och dessutom hörde nationalekonomi till hans svagare sidor. Det var mycket motvilligt han en gång bjöd Koivisto och hans medarbetare på en nattsmörgås efter att Erkki Raatikainen på min skrivmaskin hade knackat ned ett pressmeddelande från statsministerns möte. Det blev många whiskgroggar, Koivisto klagade högljutt över sitt myckna arbete och jag hörde mig till min fasa utbrista:

Kuka käski hevoseks´ rupeemaan?

Min egen insats i Nordekprojektet var att förse den finländske utredaren Bror “Bunta” Wahlroos med två flaskor Johnny Walker inpackade i ett prydligt brunt paket. Han avhämtade dem genast vid sin ankomst och var mycket noga med att betala för sig, enligt diplomatpris. Det var 7 kronor 40 öre per butelj, mot AB Vin & Spritcentralens utminuteringspris 50 kronor och 25 öre.

Vid samma tid hade jag en egen “hemrysse” från Sovjetunionens ambassad, en trevlig ung man vid namn Lev Sotskov som talade utmärkt svenska. Vi brukade äta en städad lunch tillsammans utan något som helst politiskt innehåll. Oinvigdas misstankar mot att ett sådant umänge skulle konstuera något slags landsförräderi är helt obefogade. 

Däremot var jag tio år senare mindre trakterad av Svenska folkpartiets tidigare partisekreterare Henry Olanders erbjudande att skaffa mig “en kontakt” vid sovjetambassaden i Helsingfors. Jag var lika ointressant för ambassaden, och för de gamla kolleger jag hade där, som den var för mig när jag hade det civila jobbet som VD i Hufvudstadsbladet.

En gång var jag tvungen att inhibera en lunch med min vän Lev, så jag ringde med min tjänstetelefon till sovjetiska ambassaden. Nästa gång vi träffades påpekade Sotskov att möten helst borde avtalas personligen och utan vittnen. Jag var nog inget ämne till någon James Bond.

När Nordekkontakterna kom i gång intensifierades kontakterna med Lev Sotskov. Han frågade mig enträget vad “min alldeles personliga åsikt” var om Finlands strävanden att komma in i EEC. När min assistant Kaj Virtarinne utsattes för exakt samma frågor beslöt vi att rapportera för ambassadören.

Ralph Enckell var totalt ointresserad. Han fäste inget avseende vid ryssarnas nyfikenhet utan slängde snabbt ut oss med påpekandet att “en tjänsteman vid utrikesministeriet har aldrig några personliga åsikter”.

När vänskaps- och biståndspakten fyllde 20 år var Finlands ambassad in corpore inbjuden till en stor middag i Sovjetunionens ambassad. Enckell hade mycket roligt när han radade upp de tomma fraser han hade laddat in det tacktal som han hade beslutat hålla fritt på ryska. Detta skulle jag ha stor nytta av när jag på åttiotalet i egenskap Finska notisbyråns chefredaktör var min kollega Sergei Losevs gäst i TASS’s högkvarter. “Mir” och “drusjba” och “den nordiska balansen” kom ur min mun som rinnande vatten.

Jag har alltid haft svårt att begripa människor som tar ord som “vänskap” på allvar i internationella relationer. Mellan stater existerar ingen moral eller känslor, bara intressen. Enligt detta är “vänskap” mellan Finland och Sovjetunionen med Max Jakobsons formulering “konsten att sammanjämka finska nationella aspirationer med ryska intressen”.  När det har lyckats kan ledarna pussas och högtravande tal och skålar utväxlas.

Problemet är att det finns alltför mycket människor som inte begriper undertexter och tvetydigheter, för att inte tala om tretydigheter. “Meillä pitäisi kansan ymmärtää asiat ilman että niistä selvästi puhutaan” sade J.K. Paasikivi. Men, som ordspråket säger, “ei se sanasta ymmärrä, joka ei puolesta älyä”.

I Nordekprocessen var det Koivisto som travade på, som en artillerihäst, för att använda en annan av Ralph Enckells liknelser, “utan att se till höger eller till vänster, tills någon sade ptroo”. Men varför skulle någon göra det, när Koivisto var på väg precis dit Karjalainen ville och Kekkonen lät sin statsminister löpa linan ut.

Under hela denna tid var Karjalainen och Koivisto bittra fiender, också personligen, trots att skenet mellan statsministerna och utrikesministern hölls nödtorftigt uppe. I sina memoarer daterar Koivisto början av antipatin till det lån som Finlands bank gav åt staten när han själv var finansminister 1966. Koivisto skriver syrligt att regeringskollegan Karjalainen, som då var tjänstledig från Finlands Bank, ansåg att åtgärden var så absurd att den “riktigt krävde ett sin egen kommuniké och åtgärdspaket”.

Också min lugna chef Matti Tuovinen tyckte att situationen var så exceptionell att han sade att stats- utrikesministern som två som skolpojkar borde ut på gården och göra upp saken med knytnävarna.

Den stående frågan när Mauno Koivisto och hans sekreterare Seppo “Sämpylä” Lindblom (son till den kände politikern Olavi eller “Limppu” Lindblom”) på sitt informella sätt umgicks med journalister var: “vad säger ryssarna, vad säger Kekkonen?”. Jag var en gång närvarande när en redaktör direkt frågade Koivisto om han hade Kekkonen bakom ryggen i Nordekfrågan.  Statsministern sade ingenting, men jag tyckte att han nickade omärkligt. Vad kunde han annat göra när ett hörbart svar hade gett en jätterubrik i nästa dags tidning.

Danskarna gjorde det inte lättare för Finland genom att klart visa att de ansåg Nordek vara ett steg mot EEC, som var starkt misstänkt av Sovjetunionen. Det verkligt avgörande var enligt Henrik Meinander påpekar i “Finlands historia 4” (1999) att president Charles de Gaulle tvingades avgå i maj 1969, dörren till EEC öppnades för Eftaländerna, Danmark och Norge lämnade in sina medlemsansökningar och Moskva uppfattade Nordek som ett sätt att ansluta hela Norden till EEC.

Så enkelt kan det gå till bara i historieböcker.

I januari 1970 fick Mauno Koivisto på uppdrag av Urho Kekkonen meddela att Finland drog sig ur Nordekprojektet ifall något annat nordiskt land började förhandla om anslutning till EEC. Han kunde ha citerat Kekkonens eget tal när han tvingades utse K.A. Fagerholms regering 1958: “Detta är det sämsta tal jag hittills har hållit, men dessbättre har jag inte skrivit det själv”.

Efter avgörandet skroderade hemryssa och andra diplomater med att Sovjetunionen hade vunnit landskampen mot Finland med 16-1.

I företalet till sin memoarbok “Liikkeen suunta” skriver Koivisto att han förundrade sig över att han på sextiotalet inte hade kunnat “se igenom Kekkonens tankeflykt och att det framför hans näsa – som statsminister – hände saker om vilka han inte hade en aning”.

Sveriges statsminister Olof Palme hade inte heller någon aning. Han tog bakslaget hårt, eftersom han enligt Henrik Meinander ha fått löften av både Kekkonen och Koivisto om att Finland skulle signera Nordek-avtalet.

När Sveriges tidigare FN-ambassadör och utrikesminister Jan Eliasson 2007 deltog i ett valmöte i Helsingfors berättade han att han som Olof Palmes utrikespolitiska rådgivare under en flygresa hade frågat statsministern om dennes största politiska besvikelse.

- Nordek, svarade Palme.

Eliasson undrade om projektet verkligen hade varit så viktigt.

Tänk efter sade Palme. Om Nordek hade blivit av hade två saker kunnat inträffa.

Om EU inte hade bildats skulle de nordiska länderna i alla fall haft en stark ekonomisk union. Och om EU hade bildats – som det gjorde – skulle de nordiska länderna inom unionen ha fått en mycket starkare ställning än de kom att få.

Nordeks gravöl dracks vid Nordiska rådets möte i Reykjavik, med eftetryck som alltid när politiker samlades i Island. Det enda som där förenade de nordiska länderna var törsten. Det var svinkallt, och Aftonbladets politiska reporter Dieter Strand berättade att man efter ett möte hade bjudit upp Sveriges handelsminister Gunnar Lange på en drink för att värma upp sig. Lange klagade över axelvärk,  men gav slutligen efter.

När man kom upp till hotellrummet visade det sig att Lange hade glömt klädhängaren kvar i överrocken när han satte den på sig efter avslutningsmiddagen.

Min ambassadör var då Leo Tuominen, som hade efterträtt Enckell. När Finlands regering mellanlandade på Arlanda gjorde sig Tuominen ärende till flygfältet för att få exponera sig för ministrarna, och tog mig med sig. Det var en total felbedömning.

När vi kom in i VIP-rummet satt republiken Finlands hela regering där, höggradigt berusad. Karjalainen fyllde samma dag, den 22 februari, 47 år vilket firades grundligt. Leskinen satt i ett hörn och tackade mig lallande för att jag skrivit ett tal som han som handels- och industriminister hade hållit i Malmö.

Statsminister Koivisto hade, säkert inte enbart av säkerhetsskäl, tagit ett separat plan. I Sjöskog väntade den samlade presskåren på den hemvändande regeringen i “vakansflyget”, som kallades så eftersom det skulle ha skapat många lediga poster ifall det hade störtat. Bunta Wahlroos slussade rutinerat sin chef Leskinen förbi mikrofonerna, men Ahti Karjalainen gav en intervju som Finlands television klippte ned radikalt.

Det var en pyrrhusseger för Karjalainen. Han blev visserligen statsminister sommaren 1970, men under de närmast åren urartade hans drickande. Han började allt oftare utebli från viktiga möten med ursäkten att han “var i bastun”, ett täckord för att han återhämtade sig från en dryckesperiod. Inför den europeiska säkerhetskonferensen 1975 blev han ersatt med en annan av Kekkonens favoriter, Olavi J. Mattila. Efter en av Karjalainens moskvaresor skrev Kekkonen i sin dagbok: “Ahti har inlett ett hårt spel. Han ämnar ännu trycka ned mig med hjälp av Moskva och trots allt bli president”.

Enligt öronvittnen var Kekkonens sista utskällning i ett av Palace hotells kabinett så ljudlig att man kunde höra den ända ut till garderoben.

AK lärde sig att både att dricka och umgås med ryssarna av UKK, men gick i både fallen för långt. Han överspelade sitt moskvakort, liksom senare också Paavo Väyrynen. Från Finlands Bank blev han hårdhänt men helt motiverat avskedad, av ingen annan än Mauno Koivisto.

Karjalainen fick ändå in ett sista slag under bältet när han redan var på väg ned mot kanvasen för uträkning. När Koivisto blev president märkte han att den mångfaldiga utrikesministern hade tagit med sig “sina egna papper” från sitt rum på Riddaregatan. Också Kekkonens papper hade städats bort någonstans.

Den känsliga och snälla Karjalainens slut blev ömkligt. I Munksnäs, där han bodde ett stenkast från mig, blev han en driftkucku som pojkspolingar inte utsatte för bara glåpord utan också snöbollar. Karjalainen påminde mig om den av Marlene Dietrich hunsade doktor Unrath i “Der blaue Engel”.

Sista gången jag såg Karjalainen var när han ensam, övergiven och utan samhällsställning kom ut från Domkyrkan efter jordfästningen av Urho Kekkonen, den man som lyft upp honom och slutligen krossat honom. Någon i mitt sällskap sade: “Där vandrar ett kapitel ut ur Finlands historia”.

Krigarn, berömd för mången stor bedrift,

Men efter tusen segrar en gång slagen,

Raderas bort från ärans minnesskrift:

Glömd är den pliktuppfyllda levnadsdagen.

Ur denna berättelse är Ahti Karjalainen dock inte färdig att försvinna. Jag skall ännu få äran att bjuda honom på lunch hemma hos mig i Washington, D.C., i hans egenskap av utrikesminister.

Jäsensivut