Per-Erik Lönnfors:

Machiavelli ekar till oss genom seklerna

Det är förmätet att skriva om Machiavelli. Den som gör det kan vara säker på att få många mothugg. De kan grundas i vad denna realpolitikens nestor själv har skrivit, i sina två viktigaste böcker, Discorsi (1531) och Il Principe (Fursten, postumt utgiven 1532). De är inte entydiga.

För drygt trettio år sedan uppstod i Sverige en hätsk debatt om vad Machiavelli egentligen hade menat. Den väcktes av Anders Ehnmarks bok Maktens hemligheter (1986) och skådespelet Furstespegel (1987), skrivet tillsammans med Per Olov Enquist. I debatten deltog maktinnehavare från statsminister Ingvar Carlsson nedåt, samt en lång rad akademiker och författare.

Ehnmark skriver: ”Nästan alla har uppfattat det som han sa som något nytt, men få har uppfattat det på samma sätt”. Det har genom seklen rått de mest delade meningar om Machiavelli, tolkningar utgående från tidsanda, ideologi eller egna nationella intressen. Ändå ”ekar härskandets problematik från igår i varje seriös diskussion om dess aktuella problematik”.

Machiavelli skulle troligen själv ha glatt sig åt debatten. Hans avsikt var nämligen att få sina läsare att tänka. Han insåg att han inte kunde ändra deras åsikter, utan att de måste komma på dem själv. Denna strategi har nyligen behandlats i den färska boken How Minds Change av David McRaney (2022). McRaney bygger sina iakttagelser på intervjuer och experiment. Men redan Sokrates visste att manipulera sina lärjungars tankar med algoritmer av frågor.

Machiavelli kan tänkas ha skuffat sina läsare åt ett visst håll genom att plantera fakta, historiska paralleller eller tankegångar. En ros inser ju inte själv att den är planterad, inte är ett ogräs.

(Jag förutsätter att mina läsare har en elementär kännedom om Niccolò Machiavelli, eller kan skaffa den via nätet).

Liksom savolaxaren vid en konversation överflyttar ansvaret på lyssnaren, ger Machiavelli över det till sina läsare. ”Fästningarna är alltså fördelaktiga eller ofördelaktiga alltefter förhållandena; om du en gång kan dra nytta av dem är de en annan gång till skada”.

Detta förklarar varför åsikterna om Machiavellis tankegångar varierar. Det beror på att läsarna bedömt gällande omständigheter olika.

Sveriges politiker och tänkare tolkade i sin debatt i slutet av åttiotalet världsläget från sina egna utgångspunkter. Och de lät sig inte påverkas av motståndarnas argument, lika litet som debattörerna på Hufvudstadsbladets insändarsidor, antingen det gäller klimatförstöringen, företagshälsovården eller anslutningen till Nato.

Vilka är då i dag de omständigheter till vilka Machiavellis råd måste anpassas? Låt oss se på tidsandan.

Ehnmark kallar Italien under renässansen för en gangstervärld: ”Furstar högg huvudet av varann i varje hörn av landet. Påvar föll förgiftade till marken. Borgar sprack. Furstekarriären var som en före tagarkarriär i dag, stod öppen för en ung man med framåtanda.”

Mord och förgiftning som politiska vapen? Nej, för Guds skull, inte i dag?

Än då tidsandan i stort? Vid historiska paralleller är det alltid frestande att plocka russinen ur kakan, men ibland smakar de förvånande bekant.

Valeriu Marcu skriver i sitt porträtt Machiavelli (1937) att florentinarna ville erövra världen utan krig. I stället för vapen använde de den nya livskänslans expansion, individens renässans. ”Människan-individen firar sitt intåg i världen”.

Handeln med varor försummades mer och mer för rena penninghandeln. ”Visserligen medförde spekulationerna i penningen större risker än den trygga utveckling, som omsatte arbetet i varor och varorna i pengar, men de gåvo en snabbare vinst.” Känns det igen?

Än då dagens förhållanden när det gäller relationerna mellan nationer, Machiavellis egentliga ämne? Regleras de med fredliga medel, som förhandlingar, eller med makt, vars instrument är militär styrka och vid behov krig ?

Carl von Clausewitz klassiker Vom Kriege (1832–1834) är lika grundläggande om militär styrka som Machiavellis bok om diplomati. I sitt företal till en engelsk utgåva 1968 skriver Anatol Rapoport: ”Det finns orsak att anta att om det inte vore för det fortgående kalla kriget […] skulle faran för ett europeiskt krig vara mindre än någonsin sedan systemet med nationalstater bildades”.

Under och före renässansen utkämpades krigen i norra Italien mellan stadsstater, ledda av furstar. De var korta och oblodiga. Legoknektar hade en tendens att falla av hästryggen när det brände. De kunde tveka inför att sticka ner en yrkesbroder på fiendesidan.

Machiavelli berättar om slaget vid Zagonara 1424. I det dog endast Lodovici degli Obizzi och två av hans kavallerister. De föll av hästryggen och drunknade i gyttjan.

Detta är dock delvis en nidbild. Machiavelli var ofta sparsam med sanningen, och använde lögnen ändamålsenligt. De schweiziska legotrupperna var fruktade, och utvecklade på flera sätt krigskonsten. Men Machiavelli ville svärta ner de hyrda trupperna för att i stället tala för de bland landsmän värvade arméerna.

Trupper som kämpar för sitt eget land har många fördelar. De känner lojalitet mot sitt fädernesland, är självuppoffrande, disciplinerade och stridslystna. Dessa dygder står dock i relation till endräkten och styrkan i det samhälle som står bakom sin egen armé.

I dag har vi krig i Europa, vad man än kallar det. Här om någonstans bedöms omständigheterna olika. Man kan förminska det till en ”militär operation” men man kan också se det som en del av – eller början till – ett världskrig i förklädnad.

Under denna omständighet av konflikter mellan nationer bör Machiavellis analyser vara tillämpliga.

Makten mellan nationer avgörs av deras militära styrka. Det är ett axiom som gällt i alla tider. ”Politisk makt växer ur gevärspipan” skrev Mao Tsetung i sin ”lilla röda”. Torsten Ehnmark härleder uttrycket till Machiavelli med en hemgjord formulering: ”Den politiska makten växer ur hakebössan”.

Inom nationerna kan man tala om frihet, jämlikhet och broderskap. Mellan nationerna gäller infanteri, artilleri och luftvärn.

Den militära styrkan mäts i militära konflikter.

Men krig är en omständighet som förändrats mångfalt genom sekler, decennier och år.

Oberoende av grundorsakerna till kriget kan det utmålas som en försvarskamp. Jag fick en gång ett visitkort av en japansk ”självförsvarsattaché”. Jiu-jitsu på högre nivå.

Vanligt är att utmåla försvararen som angripare – skotten i Mainila, krigsfartygen i Tonkinbukten, den påstådda sprängningen av USS Maine i Havannas hamn under spansk-amerikanska kriget 1898.

Skölden vinner över svärdet. Jag behöver knappast ge exempel på detta från Finlands historia, från USA:s misslyckade ”försvar av demokratin” i fjärran länder eller från krig som utkämpas i dag.

Till läsaren överlämnar jag ansvaret för att bedöma huruvida detta också gäller trupper som skickas för att kämpa på sina allierades slagfält, långt hemifrån.

Machiavelli skrev sina böcker efter sin karriär, men han utvecklade sina erfarenheter och tankegångar under ett helt liv som tjänsteman, diplomat och författare. Den fruktbaraste tiden var när han som sändebud för republiken Florens stod i nära kontakt med Cesare Borgia, illegitim son till påven Alexander VI. Tack vare fadern blev Borgia kardinal, sedan på egna meriter kondottiär, politiker och innan han fyllt 30 år en ”furste utan land”. Som sådan måste han i konkurrens med andra furstendömen utvidga sitt lilla rike, Valentinois.

Florens var rikt, men militärt svagt, och behövde bundsförvanter. Borgia sökte förbund med Florens, vars tvekan Macchivelli måste framföra. Under upprepade samtal under några månaders tid, samtidigt som de olika tävlande furstarna grupperade sig med och mot varandra.

Två liknande intellekt möter varandra i fruktbärande diskussioner. I en sokratisk, eller snarare bachtinsk dialog eller diskurs ”som tillåter reflekterande, kritiserande och förändrande åsikter” i motsats till monologen ”som bara vill möta ja-sägare” (Wikipedia, Michail Bachtin).

Borgia var praktikern, Machiavelli teoretikern. Det är svårt att veta i vilkenderas hjärna de idéer föddes som i Fursten utvecklas till en handbok i maktutövning. I sin underhållande skröna Then and Now sätter W. Somerset Maugham ibland teorierna i Machiavellis mun, men oftare i Borgias. I den har den kommit från praktiken, och är därför trovärdigare.

Titeln på Maughams bok, ”Då och nu”, antyder att författaren talar till sin samtid. Hans bok är först publicerad 1946.

Splittringen i små riken gör norra och mellersta Italien till en spelplan för makt, med furstendömena som pjäser. En jordmån för bedrägeri, svek och hugg i ryggen. Skall man alls alliera sig, och i så fall med vem?

Borgia erbjuder Florens sitt militära stöd.

Somerset Maughams Machiavelli svarar: ”Jag dristar mig påpeka att det inte skulle ligga någon stor säkerhet för min regering när tre fjärdedelar av dess trupper skulle vara i händerna på Ers Excellens”.

Borgia antyder att Florens kan vända sig till andra beskyddare. Machiavelli förnekar sådana avsikter.

Borgia skrattar. Neutralitet under rådande omständigheter! ”Den ena parten kommer att se dig som en onyttig vän och den andra som en fiende som inte är värd att frukta”.

Men Machiavelli glömmer aldrig att ett förbund mellan en starkare och svagare stat endast utgör en form av avhängighet för den svagare. Ingen furste bör sluta förbund med någon som är mäktigare än han själv, ty om de segrar blir han beroende av den starkare. Allt beroende bör undvikas.

Men som vanligt tillägger Machiavelli brasklappen ”om inte nödvändigheten tvingar till det”.

För fredstid finns det lagar. Men inför vapnen tystnar lagarna – inter arma silent leges. Alla som kan besegra en nation måste betraktas som fiender, också om man för tillfället har ett förbund. Och händelsernas allmänna förlopp är nästan alltid motsatt det man väntar sig.

Osäkerheten gör att det alltid är värt att avvakta så länge man kan innan man väljer sida. Och lyssna med örat mot marken. Ljuden kan ge en vink om var det är opportunt att söka stöd. Machiavelli bidar tiden.

Allianser stärks av ett yttre hot. Utan Stalin som damoklessvärd och en ekonomisk kris skulle försvarsalliansen Nato knappast ha kunnat bildas 1949. Sovjetunionens sammanbrott förvirrade och försvagade däremot Nato. Men det slöt sig på nytt samman när Putin inledde sitt krig mot Ukraina.

Utan ett yttre hot måste en allians förstärka sig själv med långtgående inbördes integration.

Realpolitikern står inte främmande för att krig kan användas också för att stärka den inhemska maktbasen. Fursten kan starta ett litet och lättvunnet krig. Omvänt kan han ha turen att fienden själv inleder ett krig, som denne sedan förlorar.

Borgias lycka vänder så småningom, och han dör i ett slag i Navarra, bara drygt 30 år gammal. Machiavelli utmålar honom som politiskt geni och handlingskraftig statsman. Han gjorde inga fel, men hade otur. Till ”omständigheterna” hörde att hans far påven avled.

Därmed undgick han det öde som ofta drabbar envåldshärskare: att bli fånge i sin egen makt tills han går under, som kung Lear. Successionsordningen är också den upplyste despotens akilleshäl.

Kanske Machiavelli behövde Borgia mest för att personifiera de furstliga dygderna, som andra kallar för omoral. Många har gett Borgia, även kallad Duca Valentino, titeln politisk lycksökare.

Till vänster: Niccol Machiavelli, porträtterad av Santi di Tito (beskuret).   Porträttet till höger, målat av Altobello Melone, antas föreställa Cesare Borgia.

Det står fullständigt klart att Machiavelli uppmanar fursten eller statschefen till omoral. ”Ty en man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar, går under bland alla dem som inte är goda. Följaktligen bör en furste, som vill hålla sig kvar vid makten, lära sig att inte vara god och använda sig av detta eller inte, allteftersom omständigheterna fordrar det.”

På tal om att välja rådgivare påpekar Machiavelli att man alltid finner att människor är onda om de inte av nödvändighet tvingas att vara goda.

Knappast någon kan bestrida att Machiavellis uppfattning om den individuella moralen strider mot den som predikats allt ifrån Upanishaderna till Jesus till Immanuel Kant. Man skall se alla varelser i sig själv och sig själv i alla varelser. Man skall älska sin nästa som sig själv, och man skall inte handla på något sätt som man inte vill göra till rättesnöre för alla andra.

Frågan är om detta också gäller nationer eller stater. Fursten representerar ju inte bara sig själv utan även sitt folk. Han är en personifikation av sitt rike. Gäller för nationen samma moraliska regler som för den enskilda människan?

Realpolitikerna, med början från Machiavelli, säger nej. Se på världen!

För stater existerar ingen moral, bara intressen. Det är som om Bertolt Brecht hade läst Machiavelli när han låter Polly och fru Peachum sjunga i Die Dreigroschenoper, Tolvskillingsoperan:

”Wer möchte nicht in Fried’n und Eintracht leben?

Doch die Verhältnisse, die sind nicht so.”

I en ond värld måste man använda ondskan som vapen, ifall Odysseus list inte räcker. Så långt det går kan man bygga upp ett förtroende för att invagga den starkare i trygghet, men det räcker inte alltid. Man kan också sprida ett rykte om makt, militär styrka, som är större än den man har. Men när det inte förslår bör man utnyttja ondskans alla medel. Målet helgar inte medlen, eller ens rättfärdigar dem, utan ursäktar dem för högre syften.

Om man har hamnat bland krokodilerna så måste man lära sig simma med dem.

Machiavelli skulle knappast ha förutspått Mannerheim några större framgångar om marskalken hade följt sitt eget valspråk ”Med rena vapen för en ren sak”. Paasikivis sentens att ”all visdoms begynnelse är att erkänna fakta” skulle ha fått godkänt med tillägget att fakta måste förstås i ett samband med rådande omständigheter (”kontext” för yngre läsare).

Kekkonen hade veterligen inget valspråk. Men jag har en minnesbild av att ha skymtat ett finskt exemplar av Fursten, Ruhtinas under ett besök på Ekudden, och noterat några understreckningar innan guidens blick fick mig att lägga tillbaka dyrgripen.

Också nutidens realpolitiker godkänner Machiavellis syn på den mellanstatliga moralen. Deras nestor, Hans J. Morgenthau, som motsatte sig Vietnamkriget, ansåg att det inte fanns något val mellan makt och det allmänna bästa: ”Att handla framgångsrikt, det vill säga enligt den politiska konstens regler, är politisk visdom. Att med förtvivlan veta att den politiska handlingen av nödvändighet är ond och ändå utföra den, är moraliskt mod” (Frei 1994).

I sista hand måste man följa det kategoriska imperativ som president Koivisto angav när han tillfrågades om Finlands mål: ”Att överleva”.

Det finns ett praktiskt motiv för att undvika moral som argument i umgänget mellan stater. Den är inte mätbar, och kan därför inte bli föremål för underhandlingar. Man kan förhandla om trupper, gränser, vapen, råvaror och vad helst som kan ingå i eufemismen ”nationellt säkerhetsintresse”.

Man kan däremot inte byta ett kilo moral mot en meter kärlek eller en liter godhet. Därför är religiösa eller ideologiska mål svåra att hantera med realpolitik. Samma gäller öppenhet. Öppen diplomati eller president Wilsons ”open covenants openly achieved at” inbjuder till ryktesspridning och feltolkningar som skadar det förtroende som måste finnas för bestående avtal.

Här blir demokratiska staters yttrandefrihet en black om foten. Machiavelli kräver av furstens rådgivare fullständig tystnadsplikt. Den kan han beivra med förtäckta hot om straff, eller genom att utlova medarbetarna delaktighet i sina materiella framgångar, det som i dag kallas för bonusar. Samtidigt måste ledaren ständigt ge akt på om rådgivaren i sina tankar har sin egen fördel i stället för furstens eller rikets bästa. Framför allt bör han undvika smickrare.

Makten över motståndaren är inte vunnen bara i och med den militära segern. Machiavelli ger tre alternativ: att förstöra förloraren till grunden, som Rom gjorde med Karthago, att själv bosätta sig i riket eller bilda en vasallstat med en lydig regering.

Efter Napoleonkrigen blev Europa besatt av nationella passioner. Men furst Metternich fruktade obalansen i ett av många språk och nationalism splittrat Europa. Englands utrikesminister Castlereagh (1769 –1822) ville ha en fred med jämvikt. I stället för hämnd ett försonat men inte maktlöst Frankrike (Kissinger 1957).

De två statsmännens lösning av ”fredens problem” räddade Europa från stora krig efter 1800- talets början.

Efter första världskriget missaktades vid freden i Versailles däremot på flera sätt folkens självbestämmanderätt, trots att den i teorin var erkänd (Schubert 1927). Avtalet kritiserades också av nationalekonomen John Maynard Keynes i England. Tyskland lämnades avväpnat, förödmjukat och revanschlystet. Och detta efter första världskrigets ”katastrofala försök att trots utbredd politisk och ekonomisk intressegemenskap lösa konflikter med våldets medel”.

Schubert, tysk författare, filolog och tibetolog, citerar filosofen Karl Chr. Plancks Testament eines

Deutschen (”En tysks testamente” från 1881). Denne ansåg att Tysklands omvandling från humanistiskt-kosmopolitiskt centrum (jämför Florens ovan) till nationalistisk maktstat i en tid av kategoriska nationella strävanden ”inte kan resultera i något annat än ett omfattande och slutgiltigt sammanbrott”.

Schubert såg själv ett annat hot: den militära teknologins framsteg. Men då gällde det inte atomvapen utan giftgaser och flygbomber.

Några årtionden senare skulle Albert Einstein konstatera att ingen mus i världen skulle konstruera en råttfälla – men människan har utvecklat atombomben.

PER-ERIK LÖNNFORS

Litteratur

Carl von Clausewitz: Om kriget (Vom Kriege, 1832–1834 ; övers. Hjalmar Mårtenson). Bonnier 1991; On War (introd. Anatol Rapoport). Penguin 1968.

Anders Ehnmark: Maktens hemligheter. Norstedt 1986.

Anders Ehnmark & Per Olov Enquist: Furstespegel. Ingår i Protagoras sats. På spaning efter det politiska förnuftet. Norstedt 1987

Christoph Frei: Hans J. Morgenthau – eine intellektuelle Biographie. Verlag Paul Haupt 1994.

Henry A. Kissinger: A World Restored. Houghton Mifflin Co. 1957.

Valeriu Marcu: Machiavelli : renässansmänniskan och maktfilosofen (Machiavelli, die Schule der Macht, 1937; övers. Ralf Parland). Söderströms 1939.

Somerset Maugham: Då och nu (Then and Now, 1946; övers. Nils Holmberg). Bonnier 1946.

David McRaney: How Minds Change. The Surprising Science of Belief, Opinion, and Persuasion. OneWorld 2022.

Johannes Schubert: Machiavelli und die politische Probleme unserer Zeit. C. A. Schwetschke & Sohn, 1927.

Originaltext i Nya Argus 9/2022.